"Kulås i en oja när vi kaminerade och apagerade ljuset" - Om främmande inflytande i Alejandro Leiva Wengers Till vår ära

Det svenska språket har alltid haft ett stort inflytande av utländskt ordförråd (jfr. lågtyska, franska och engelska under de senaste århundradena). I takt med de senaste decenniernas ökade invandring har det på flera håll i Sverige uppstått en mångfald som kännetecknas av mångspråkighet och en givande kulturell och litterär produktion. Efter det att ungdomars språkbruk i svenska förorter började uppmärksammas på 1980-talet (Kotsinas 1988, 1994) etablerade sig en flerspråkig variant som i akademisk miljö kallas ”multietniskt ungdomsspråk” (Fraurud 2003, Bijvoet & Fraurud 2006, 2013), vilket kännetecknas bl.a. av ett frekvent bruk av låneord och kodväxling och en påverkan av den s.k. ekensnacket (Kotsinas, 1988). I modern tid påverkar och förnyar alltså nya språk svenskan. 2005 infördes orden guss (tjej) och keff (dålig) – från turkiska respektive arabiska – i SAOL:s trettonde upplaga, medan 2014 respektive 2019 kvalificerade Språkrådet ordet gäri (tjej) och det turkiska pronomenet benim (jag) till nyordslistan, vilket tyder på en pågående språkhistorisk förändring. Idag har multietniskt ungdomsspråk spridit sig till flera olika medier, särskilt inom musiken och skönlitteraturen (jfr. Helgason & Sköldberg 2016), där ett flertal författare – oftast med utländsk bakgrund – har använt sig av främmande ord. I hans prisade novellsamling Till vår ära (2001) blev Alejandro Leiva Wenger pionjär i denna språkliga attityd. Även om samlingen har fått mycket språklig uppmärksamhet, har den vetenskapliga produktionen om den nästan bara fokuserat på dess ordföljd (Källström 2003, 2005), medan tidigare studier om Leiva Wengers ordförråd (jfr. Gomér 2008, Smalley 2015) har försökt visa på samband och skillnader mellan författarens språk och multietniskt ungdomsspråk. Den här presentationen syftar till att undersöka vilken roll främmande inflytande i Leiva Wengers text spelar i skapandet av det aktuella svenska språket som en plats där lokala och globala samt transnationella språk och koder går inte mot en flerspråkig dimension, utan mot en postmonolingvistisk (Yildiz, 2012). För att titta närmre på hur språket relaterar till en transnationell dimension har jag valt att göra en undersökning där jag ska kartlägga alla främmande inslag inte bara ur novellerna ”Borta i tankar” och ”Elixir”, utan i hela samlingen. Resultatet presenteras i form av tabell för att identifiera mönster i hur vanligt förekommande särskilda främmande stildrag är i samlingen, från vilket semantiskt fält och med vilken semantisk funktion. Diskussionen kommer att fokusera på hur låneord eller kodväxling – i synnerhet substantiv, adjektiv, adverb och verb – drar av både den vanliga Stockholmsdialekten och ”nyinkomna” främmande språk för att skapa en ny litterär flerspråkighet (Tidigs, 2019), vilken uppstår som ett tecken på en estetik som i diakroniskt perspektiv – från multietniskt ungdomsspråks utveckling fram till idag – tyder på utvecklingen av en avterritorialiserad, modersmålslös svenska (Yildiz, 2012) som sakta men säkert har börjat erkännas i nyordslistor.